söndag 29 april 2012

RÖSTER från ARBETSLÖSA

Läser mycket, springer på arbetslösa som uttrycker vad de känner. Tänkte dela med mig lite av deras röster... Jag har redigerat en del en liiiten gnutta för att inte avslöja personen i fråga så att den, om den vill, kan vara anonym. De som inte valt att vara anonyma har jag inte redigerat alls.


FAS 3 Fångad i systemet

En anonym röst skrev:

"Det är tungt, väldigt tungt att vara arbetslös. Det ständiga ratandet, de där nej-tack-breven som ständigt påminner om att man inte duger. Universitetsutbildningen som inte gett mig arbete, men kostar att betala igen. Oron över ekonomin. Det räcker knappt till mat. Trodde aldrig att jag vid 47, skulle behöva fundera på att flytta till en liten etta, för att klara mig. Den sociala samvaron blir lidande. Man har aldrig råd att följa med på roliga saker som vännerna gör. Fyller någon år, får jag ont i magen, för jag skäms över att komma tomhänt. Nu, till en nära anhörigs begravning, har jag inte råd att lägga pengar till begravningsblomman. Ett annan anhörig får rycka in. Behöver nya glasögon och jag behöver gå till tandläkaren, men det är inte att tänka på. Tackar min lyckliga stjärna att jag är frisk och inte behöver mediciner samt läkarbesök. På toppen av detta ser många som har jobb ner på en och uppvisar en konstig attityd om att man är en lat parasit. ...trots ett flitigt arbetsökande."

Susanna Svensson skriver:

"Jag hatar min situation överhuvudtaget. Jag hatar att pengarna inte räcker till räkningarna att jag måste välja mellan att köpa mat och betala telefonräkningen. Man klarar några tuffa månader ekonomiskt men när det pågår år efter år så blir man sjuk."

En annan arbetslös i FAS 3 som vill vara anonym skrev:

 "Ikväll känner jag mig gruvligt besviken mig själv. Trodde att jag skulle ha jobb efter flera år som arbetslös och några år i åtgärd. Har universitetsutbildning och arbetslivserfarenhet. Lättare funktionshinder men e i fas 3 på heltid. Min fina son med speciella behov gör att jag ej kan komma ifråga på vissa jobb. Min stora dröm är att bli mamma igen till ett friskt barn eller maximera chanserna. För att bli mamma igen behöver jag åka utomlands o göra en fertilitetsbehandling. Pengarna o jobbet som ska trygga mig, min son och det högst önskade drömbarnet fattas mig. Vill inte vara ensamstående arbetslös tvåbarnsmamma. Oron håller mig vaken om nätterna. När är det min tur att få lön för ett riktigt jobb?"

 Andreas Lindemann, numera bortgången, skrev.

"Jag heter Andreas Lindemann och har kommit att bli lite över medelåldern. Jag är en anställningslös person som arbetar med ord. Det med ord kan vara farligt, så det gäller att bruka dem varligt. Det är även en konst att vara människa. , Vi... väljer ofta att visa upp en yrkestitel då vi träffar på varandra, svårare är det att visa upp sin själ. Just därför väljer jag att svara då jag får frågan vad jag jobbar med "Jag jobbar med att vara människa"

Jag kan här skriva och säga er att jag har använt skrivandet som ett sätt att bearbeta och komma underfund med vem jag är och varför jag blev den jag blev. Skrivandet kan vara ett sätt att möta sig själv på. Det kan också vara ett sätt att ta reda på vad man har i sitt inre.Många av våra flyktbeteenden som vi har, beror på att vi inte vill till ta itu med vårt bagage. Det tunga bagaget från det förgångna som vi kånkar på. Ibland kan ryggsäcken bli alltför tung. Då har vi två val, antingen tar vi itu och gör en inventering av bagaget, eller så viker sig våra ben under dess tyngd. Det som är lärorikt är att även möta sig själv med alla fel och brister som man har, men att ändå älska sig själv, trots allt. Det är kanske det svåraste mötet vi kan ge oss in på."


En annan arbetslös i FAS 3 som vill vara anonym skriver:

"Det är så jobbigt att vara sjuk och arbetslös. Att inte kroppen orkar det man vill göra och att känna ett hot och rädsla från AF och vad dom ska tvinga mig till. Jag kan inte tala om för AF hur ont jag har för då stänger dom av mig. Sjukskriven blir jag om jag får ett jobb.
När jag var sjukskriven nov-mars så fick jag lite lugn inombords, trots att jag hade väldigt ont efter operationen, men jag fick vara sjuk och det var en otrolig känsla.
Tänk om FK o AF hade kunnat fatta att artros är en kronisk sjukdom som inte blir bättre. Ingen rehabilitering hjälper. Jag kommer bara att bli sämre.
Sen alla kommentarer från folk:du ser ju inte sjuk ut. Värk syns inte utanpå. Inte ens min egen pappa har fattat att jag är sjuk. Han tycker jag är lat och får skylla mig själv att jag inte har pengar. Han vägrar hjälpa mig ekonomiskt, trots att han har möjligheten. Det är nästan det värsta av allt. Att inte bli trodd ens av sin egen familj."

En annan anonym kvinna skriver:

"Arbetslös i FAS 3. Har blivit sjuk av detta o behöver nu både läkarbesök o läkemedel... Det känns fruktansvärt och så det att man ibland inte ens orkar möta gamla vänner o arbetskamrater som frågar "hur det är...å vad sysslar du med nu".. Man undviker, låtsas inte se, går över på andra sidan gatan. Allt som egentligen borde vara roligt blir jobbigt o ledsamt... Man förlorar förmågan att glädjas...fast man har saker att glädjas åt.. Allt blir bara ett grått töcken."

En kvinna vid namn Agneta Wall har en egen blogg. Hon skriver bland annat så här:

"Där kommer nästa grymhet, det finns inga jobb för friska hur ska det då finnas för sjuka? Lönebidrag är då regeringen och arbetsförmedlingens lösning, i det här läget trodde jag inte på att det heller skulle fungera utan att det bara var ett sätt för arbetsgivaren att få gratis arbetskraft. Nu händer det absolut ingenting mer förrän i maj 2011 än att jag har dragit på mig allt mer skulder, vilket gör att depressionen blir allt djupare. Det som händer är att jag måste arbetspröva på samhall (gått trafikförarutbildning, undersköterska, el-tele, automatiseringteknik ) och de tyckte kanske det var en lämplig bakgrund? Ingen anpassning av arbetsplatsen sker trots jag har mycket svårt att sitta, stå och gå längre perioder. (Arbetet består av att sätta etiketter på plastpåsar och stoppa ringar i desamma, sittande eller stående.) Hopplösheten förstärks om möjligt ännu mer och nedstämdheten ökar. Men har inget val än att fortsätta då ekonomin blir 0 kr om jag avbryter. Detta ringplockande pågår till 20 september 2011. Visserligen bara 2 timmar varannan dag men något mer är omöjligt utan anpassning av arbetsplatsen.


Den 18 september händer något märkligt, jag får en förfrågan av AF om jag vill arbetsträna på ett annat företag. Eftersom deras verksamhet är precis vad jag är intresserad av och arbetsuppgifterna passar mig perfekt så tackar jag givetvis ja. Kan även anpassa tiderna hur jag vill och det finns möjlighet att vila när det behövs. Redan första veckan anpassas arbetsplatsen med specialstol och höj och sänkbart bord. Af hyr dem första månaden sedan köper man både stol och bord. Först nu börjar jag kunna se någon ljusning att det kanske kan bli möjligt att jobba halvtid någon gång i framtiden. Men det har gått 3 år som man fått leva under existensminium och med en förtärande oro och ångest inför framtiden. Trots det så är det en otrolig lättnad att kunna se en liten ljusning att detta kan leda till ett riktigt jobb, min kämparglöd vaknade sakta för hittar jag bara en liten strimma av något annat än de förlamande moment22-regler som regeringen satt upp så är ingenting omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid.

Min strategi nu blir att bli så bra jag kan på det som ska utföras, eftersom jobbet är ganska klurigt verkar det också som att hjärnan inte hinner känna efter lika mycket och skicka lika många smärtsignaler som när något är ointressant. Det och hjälpmedlen får mig övertygad om att jag ska ha ett jobb på halvtid här. Om jag sedan blir liggande resten av dagen är väl detsamma, alternativet att ha ont och vara utfattig är ju ännu värre. För den sakens skull försvarar jag absolut inte arbetslinjen, anser fortfarande att är man sjuk eller har värk och läkare bedömt att man inte har någon arbetsförmåga ska man givetvis få vara sjukskriven.


Börjar öka tiden så att jag i november är uppe i halvtid genom att dela upp arbetspasset på 2 gånger/dag. Vilket fungerade väldigt bra kroppsligt sett, för den obefintliga ekonomin var det ju en katastrof. Så till slut hade jag inget annat val än att jobba 4 timmar i sträck, vilket gjorde mig totalt slut av värk. Påtalade det för AF ett 10-tal gånger, att det går inte att uppfylla era krav när man inte får ekonomiska möjligheter. Ville även ha ett möte med AF och arbetsgivaren för att diskutera lönebidragsanställning, inte en reaktion trots att det var andemeningen med arbetsprövningen från början. Frågar då själv arbetsgivaren i slutet av februari om chans till anställning. Hon tycker det bör ske så fort som möjligt, vilket har lett till att nu har jag fått jaga en arbetsförmedlare som antingen är sjuk eller som inte får något att hända trots jag får tag på henne. Efter 2 månader är bara ett arbetsterapeutiskt utlåtande skrivet och mitt förslag på att få byta arbetsförmedlare har tagits upp.

På något vis känns det som AF motarbetar både sig själva och mig. Undrar hur många månader till det ska ta innan galenskapen och stelbentheten tar slut?
Dags att vakna ni som ännu är friska för jag kan garantera er att i denna misär och tärande oro vill ni inte leva om ni skulle bli sjuka eller arbetslösa. Börja med att vägra rösta på moderaterna så vi får ett välfärdssamhälle värt namnet där sjuka får vara sjuka och arbetslösa inte tvingas till slavarbete."

Läs gärna hela hennes inlägg i hennes egen blogg som du hittar här.
FAS 3  Fångad i Systemet

En kvinna vid namn Lena skriver:

"Min framtid ser mörk ut.
Arbetslösheten har gett mig skulder för livet. Jag har över 300 000 kr i studielån som jag aldrig kommer att kunna betala tillbaka.
Arbetsförmedlingens och anordnarnas kränkande behandling har gett mig hjärtproblem. Migränattackerna kommer allt oftare.
Jag har inte längre råd att göra något med vännerna, har inte råd att resa, har inte råd med kläder, har inte råd med tandläkaren.
Jag får ångest bara jag tänker på alla giriga anordnare som får betalt av Arbetsförmedlingen för att utnyttja arbetslösa som gratis arbetskraft.
Jag får ångest av att tänka på hur mitt liv blir som fattigpensionär.
Jag vet inte ens om jag orkar leva så länge. Femton år kvar till pension... Eller tjugofem...
Ska mitt liv se ut så här?"
 

Ytterligare en anonym röst:

"Jag har mått dåligt ända sedan jag gick in i FAS 3. När jag insåg innebörden. Att jag skulle komma att utnyttjas av arbetsgivare som fick betalt för att ta emot mig. Att jag, en fullt frisk människa med massvis av arbetslivserfarenhet och goda betyg inte längre var värd en lön, en dräglig ersättning, semester. Jag fick uppsöka kurator. Sedan dess har jag jag mer och mer börjat tro att jag kommer att vara fast i FAS 3 fram till pensionen. OM det nu inte mot förmodan tas bort. Mitt hopp står till en ny regering. Plusjobb eller dylikt. 2014. Innan dess ser jag mina chanser ganska små till ett lönearbete. Jag ser överallt hur man har praktikanter som arbetskraft i butiker jag besöker och hör av vänner och bekanta hur praktikanter och FAS 3:or gör jobben som annars kunde ha genererat i lönearbeten. Jag är för gammal. De vill inte ha mig längre. Att jag dessutom varit borta länge från den reguljära arbetsmarknaden, ja jag blev tvungen att säga upp mig från mitt extrajobb eftersom man ändrade reglerna för a-kassan och man bara fick stämpla upp till heltid i 75 dagar, och jag fick därmed bli helt arbetslös. Att ha ett jobb innebär att man har lättare att få ett jobb. Men som helt arbetslös är det avsevärt svårare och ju längre tiden går... Ekonomin tar stryk, äktenskapet likaså eftersom den dåliga ekonomin tär på förhållandet. Man känner sig som en parasit på sin make. Man blir livegen både till samhället och till sin man. Det är tungt. Allt känns svart, svart, svart... man lever som i ett vaacum, inväntar 2014... blir det bättre då?"


Ytterligare en Anonym röst skriver:
 
"FAS 3 blir en dödsfälla för många människor. En FAS 3 kollega gick och drog med värk i ryggen, att gå till läkaren som FAS 3:a tillåts inte enligt reglerna, det blir ofta avdrag på aktivitetsstödet, men hon kom till sist iväg till läkaren trots allt, där upptäcktes cancer i sköldkörteln… läkaren gav henne en månad… hon fick två veckor… hennes man, som också var sjuk, orkade inte bära sorgen. Han tog sitt liv, direkt efter begravningen." 


Gå gärna in här och berätta om hur du har det... http://socialaktion.nu/upprop-beratta-om-hur-du-har-det/

  Har du hört talas om Solrosuppropet?

Solrosuppropet har startat en namninsamling... de skriver:

Svår sjukdom och arbetslöshet kan drabba vem som helstTrots kritik mot utförsäkringen av långtidssjuka och utnyttjandet av arbetslösa i det s.k Fas 3 har inget eller mycket litet ändrats.Solrosuppropet, uppföljaren till förra årets Påskupprop, arbetar för en förändrad och human sjukförsäkring och för ett avskaffande av ”Fas 3″.Vi förenas med hjärta och förnuft, friska och sjuka, anställda och arbetslösa, över parti-, religons- och andra gränser, för medmänsklighet. Våra förslag till ändringar finns att läsa här: http://solrosuppropet.se/atgarder/  kommer presenteras för regeringen vid valt tillfälle.

För att skriva på namninsamlingen gå in här: http://solrosuppropet.se/namninsamling/

Om du har något du vill berätta om arbetslösheten idag, din situation, dina känslor, din ekonomi... så är du välkommen att skicka in din text till oss, maila till: vadFASan@hotmail.se  Du får givetvis vara anonym om du vill. Ingenting läggs upp här utan ditt medgivande. Välkommen med ditt bidrag.

/ Iréne


 







 


 


 

1 kommentar:

  1. Jag har 3512:-/mån i inkomst, hyran är på 2000:-/mån...behöver jag skriva mer än så? Kanske det.. Jag har rätt till hyres tillägg men tvekar att söka av rädsla att Fk gör det enkelt för sig och drar in den sjukersättning jag har. Jag behöver medicin varje månad för 300:- som jag inte har. Blodtryck på över 200/125 så jag väntar på mitt andra hjärtstopp. Har fyllt 50 och är trasig efter bilolycka men hade ingen försäkring... Kan kanske vissa dagar jobba en timma men inte mer om jag ska kunna röra mig dagen efter. Värken i kroppen blir värre för varje månad. För 2 dagar sedan fungerade inte vänster hand, troligen för att artrosen sprider sig...i båda händerna, men värst i vänster hand. Trasigt knä som gör så att vänster knä viker sig snett innåt och jag knäar till.

    Flera gånger sista halvåret har jag knäat till så att jag stuper i backen med knäna naturligtvis. Det gör ont då...som allt annat jag har. Vem vill anställa mig? Behärskar flera yrken inklusive datortekniken.... Men jag är för gammal och för trasig... Det har varit nära några gånger de senaste 10 åren att jag ska ge upp helt. Har inte mycket livsvilja kvar längre.

    SvaraRadera