måndag 21 maj 2012

Utvärdering av arbetsmarknadsutbildning



Idag ska jag besöka arbetsförmedlingen för att göra en "utvärdering" av den arbetsmarknadsutbildning jag har gått. Jag har inte mycket gott att säga.

Visst, vi hade kul, många lärde sig kanske ett och annat, men för egen del så kändes det mest som repetition. Lärarna var schyssta, men vad hjälper det? Första veckorna i skolbänken gick ut på att sitta och vänta på att lärarna skulle få tid. Detta blev bättre för att istället gå över till att man inte kände att man fick tillräckligt med tid för uppgifterna. Dessutom var gruppen väldigt blandad och somliga med invandrarbakgrund måste ha haft svårt att tillgodogöra sig allt, då de inte behärskade språket och detta särskilt när det kom till att läsa långa stycken. Detta medförde även att arbetstakten ibland blev lägre än jag och troligen flera med mig hade önskat.

Vi fick utbildning i truckkort A, men om det var så mycket att ha betvivlar jag. För det första så matades vi med teori och själva praktiken var under en heldag i en industrilokal, där vi fick prova på att köra ett par olika truckar. Vi var åtta stycken som skulle dela på dessa, varför det naturligtvis blev mycket väntan. Vi fick inte ens prova på att använda lyften, så det här att man fått ett truckkort A känns rätt så onödigt. Dock var det väl denna vecka på utbildningen som faktiskt kändes som en ny erfarenhet för min del. Men om detta kommer att gagna mig i mitt jobbsökande är väl näst intill obefintligt. En riktig truckutbildning hade kanske gjort verkan, men det var för dyrt, det kunde inte AF bekosta utan att man stod med en arbetsgivare i ryggen som var beredd att anställa efteråt. Hur många arbetslösa har det?

Sen kom vi till den del som jag hoppades skulle leda framåt. Praktik i åtta veckor. Men även detta visade sig bortkastat, i mina ögon. För det första var det otroligt svårt att över huvud taget hitta en praktikplats. De företag jag letade hos hade redan fullt med praktikanter. En av cheferna sa att det var fullt ända fram till sommaren, det hade varit ett himla sug på praktikplatser, han hade aldrig varit med om maken. Lyckades dock i sista minuten få tag i en praktikplats, där en av praktikanterna hade "hoppat av" av någon anledning och därför kunde ta emot mig. Praktikansvarig på platsen fick fram detta efter att jag berättat om all min tidigare erfarenhet i branschen.  

Första dagen på praktikplatsen fick jag insikt i att här hade man verkligen sett till att utnyttja alla gratisjobbare som man över huvud taget kunde ta in, det var arbetstränande med ersättning från försäkringskassan, det var praktikanter från gymnasieskolan och det var praktikanter som var i FAS 1 eller FAS 2 som var där via AF. Dessa praktiserar i tre upp till sex månader, vad jag vet. Ingen lön utgår från arbetsgivaren utan dessa personer har aktivitetsstöd via försäkringskassan. Man hade även praoelever från grundskolan. Många anställda var anställda med olika bidragsanställningar så som Nystartsjobb, SAS eller Lönebidrag. På helgerna arbetade i stort sett endast ungdomar, då dessa är de som kostar arbetsgivaren minst med pengar.

Tredje dagen på plats fick jag frågan om jag visste om jag hade någon möjlighet till stöd (alltså någon möjlighet att få Nystartsjobb, SAS, lönebidrag etc) vid en eventuell anställning. Men när jag näst sista veckan frågade om det fanns möjlighet till någon anställing, sommarjobb, timanställning, nystartsjobb... då vart det kalla handen. Nej. Tyvärr. Det var visserligen en i personalen som sagt upp sig, men den tjänsten skulle de inte ersätta. De skulle pytsa ut de timmarna på redan anställda och någon chans till sommarjobb fanns inte heller, de skulle försöka lösa semesterperioderna för befintlig personal så att inte alla var på semester samtidigt, så att de skulle slippa ta in sommarvikarier. Även om Nystartsjobb var väldigt förmånligt, så nej, ekonomin tillät inte heller detta. Så nej, det blev inget jobb av detta heller. Då ska ni inte tro att det berodde på att jag inte jobbat hårt, slarvat eller misskött mig på något vis, nej, jag fick däremot massvis av beröm och positiv feedback på mitt arbete.

Så min utvärdering säger så här, VARFÖR har man en arbetsmarknadsutbildning, inriktad mot service när hela branschen översållas av gratisjobbande praktikanter och arbetstränande? Det gör ju att arbetsgivarna inte behöver anställa. De får ju arbetskraften gratis och ibland även mot betalning.

Ja, ja. Jag fick ju något att skriva i CV't i varje fall. Det var väl det enda positiva. Ja och så fick jag nya vänner. Andra arbetslösa i liknande situationer. Det var ju kul. Men om det leder till ett jobb? Det är jag tveksam till, tyvärr.

/ Iréne

måndag 14 maj 2012

Gästinlägg från Magnus Alexandersson

2012.05.14

En bild från dagens Sverige härom veckan.

 
Arbetsförmedlingen betalar tillbaka 18 miljarder!!! till staten för oanvända medel. En företagare i matbranschen klagar på alla ansökningar genom Arbetsförmedlingen från arkitekter, ingenjörer och andra med akademisk examen. Detta innebär en massa meningslös och tidsödande administration för honom då han önskar personer med "matkunskap och bakgrund"...så när ska vi få en Arbetsförmedling som blir en service för medborgarna och inte kontrollinstans? Genom Fas3 t.o.m en sorts "uppfostringsanstalt" ? Jag har inga mirakellösningar på sänkt arbetslöshet men efterfrågan på arbetskraft måste ju vara det avgörande? Efter att forskare, förra året, framhöll att 50 % av arbetskraften i Sverige har ersatts av datorer och robotar sedan 1986 har jag tjatat om sänkt arbetstid. Nu stämmer Göran Persson in med annan statistisk data – ”Vi ska ha så bra löner som inflationen tål, men min uppfattning är samtidigt att vi kan fortsätta att korta arbetstiderna, man ska inte glömma att vi i dag arbetar allt mer effektivt och rationellt.”

Persson använde USA som exempel och sa att landet i dag producerar lika mycket som år 2008, men i dag med sex miljoner människor färre på arbetsmarknaden. Det är samma utveckling han tror att Sverige kommer att gå emot. ”Är det då meningen att en mindre grupp ska fortsätta att jobba 40 timmar i veckan. Kanske kan man utnyttja utvecklingen och istället förkorta arbetstiden och sätta fler i arbete, menar Persson.” Men för dagen verkar sänkt arbetstid betraktas som jordens undergång. Oavsett om du är examinerad arkitekt eller har nedsatt arbetsförmåga p.g.a taskig rygg kan du eventuellt "fasas ut" med moraliska predikningar, det är nästan så jag tror att Alliansens nästa förslag blir att förbjuda maskiner i jordbruket så att folk "får ett arbete i att gräva, det är väl ändå bättre än att vara arbetslös?"
 

Klicka på bilden för bättre skärpa

ANGÅENDE FAS 3
 
Jag var troligen en av de första som "hamnade" i Fas3, där jag befann mig under en kort tid. Jag reagerade väldigt starkt på denna "åtgärd" då den presenterades 2007 och förstod snabbt hur det kunde bli, och det blev t.o.m värre än vad jag oroade mig för, vilket vi nu dag för dag blir medvetna om. Jag skrev väldigt tidigt till politiker i båda lägren och ett antal fackförbund och journalister. Förutom de överlevnadsfientliga villkoren är egentligen det mesta allvarliga, enligt min mening, att denna åtgärd är djupt odemokratisk, t.o.m ett brott mot demokratiska principer. Trots detta har jag egentligen inte fått ett erkännande (inte ens från vänster-politiker i riksdagen) för denna uppfattning, vilket oroar mig. Fas3 påminner mig om någon diktatur, likt f.d. Östtyskland, Nazi-Tyskland eller någon tidigare motsvarighet i Latinamerika. Stat och myndigheter ska inte tillåtas att anvisa och dirigera medborgarna! Möjligtvis under katastrofala omständigheter, men inte annars! Dessutom existerar, såvitt jag vet, ingen arbetsplikt i lagen. Vinner man 20 miljoner på Lotto är det upp till en själv om och hur man arbetar.

Jag är ingen tekniknörd och tror inte att människans tillvaro ska bli totalt "teknifierad". Men jag tror att tekniken skulle kunna frigöra människan något mer, men under en tid har det blivit precis tvärtom. Gruvdriften i Norrland (bl.a stora inkomster till staten) bedrivs mestadels med robotar, inom 5-10 år tror jag att de flesta kassörskor/kassörer blir utan arbete, i Tokyo finns det robotar som steker hamburgare. Många människor kanske fortfarande skräms av denna utveckling, men det beror ju bl.a på att det "heliga talet" 40 timmars arbetsvecka inte får ifrågasättas. Fram till andra världskriget arbetade de flesta medborgarna i lantbruket, idag är det väl knappt några procent? Samma utveckling har skett inom industrin. Om man med allvar strävar för att alla människor hittar möjligheten att försörja sig, tror jag inte längre att 40 timmar är realistisk, och varför önskvärd? Är 20-30 timmar en hemsk tanke?

En annan sak som retar mig, är att få verkar tänka på att de människor som har lägst inkomster, PROPORTIONELLT sett betalar MEST skatt av alla. Förutom moms på mat är ju moms och konsumtionskatter över 50% på t.ex el och bensin. Befinner man sig t.ex. i Fas3, kommer allt man tjänar att konsumeras upp i det man måste köpa för att överleva. Alltså beskattas all inkomst ytterligare mellan 10-60 %! Det är ju skillnad om man har pengar över, dessa väljer man själv att använda, alltså man väljer själv om de blir ytterligare beskattade. (Vill tillägga, att jag förstås inte är någon fanatisk "skattesänkare").



OK...avslutar här...man kan kanske trösta sig med att den nuvarande politiken är helt misslyckad...hoppas aldrig dessa tankar utbreder sig efter 2014...jag har för stunden "privilegiet" att slippa terroriseras av denna...men jag sitter inte säkert och kan återigen hamna under den absurda arbetsförmedlingen med förmaningar .m.m. Jag vet hur det känns...var orolig att förlora allt...och idag är situationen potentiellt så för i stort sett alla medborgare...man är inte säker ens om man har en högre utbildning med akademisk examen...alliansen slösar bort resurser och bokstavligen förstör människor...



Magnus Alexanderson
 
 

 
 
 


torsdag 10 maj 2012

Kommentarer i Svenska Dagbladet till en artikel om FAS 3

Har just läst kommentarer till en artikel i Svenska Dagbladet som handlar om FAS 3. Artikelns rubrik är "Fas 3 ska följas upp och kontrolleras bättre"

Du finner artikeln här.



Någon som kallar sig "Random" skriver följande:



"Snälla Riksrevisonen. Hela branscher håller på att förtvina på grund av all gratis arbetskraft som flödar ut till företag och myndigheter i Fas 2+3.

Granska detta missbruk och granska hur en reform inte fungerar, i praktiken.Det allra största problemet är att enskilda tjänstemän på AF tolkar regelverken fel, därför att annars skulle de helt enkelt inte kunna skaka fram några Fas-platser. Regeringens arbetsmarknadspolitik är omöjligt att genomföra. Behövs ett arbete inte, går det inte att skapa. Behövs ett arbete, är det ett vanligt arbete som ska betalas med lön. Är det praktik, ska arbetsgivaren inte ställa några krav och erbjuda utbildning/ny kunskap. Det förekommer inte.

Är det skyddade arbeten som behövs, ska Samhall ordna det. Faserna fungerar i stort sett endast för människor som skulle behöva särskild anställning, varför får de inte det? Varför kan inte Samhall ta över dessa personer? Faserna är en omöjlighet! Granska alla enskilda ärenden, börja med Norrland. Då kommer ni att se att museer som Jamtli har en hel stab med "sysselsatta" som gör vanliga arbeten. Då kommer ni att se att kommuner använder "sysselsatta" som vaktmästare. Läs Lokalpressen och ta del av vad förtvivlade säger som först blivit sparkade från sitt jobb, och sedan tas tillbaka som gratis arbetskraft. Ni kommer att upptäcka att myndigheter som Socialstyrelsen med flera har eller har haft ett 50-tal erfarna akademiker, exempelvis informatörer, jurister och civilekonomer som "praktiserar" utan lön.

Socialstyrelsen hade långa kravlistor/platsannonser, det var en regelrätt rekryteringsprocess för att få tag på de bästa arbetslösa. En "praktikant" skulle arbeta som pressekreterare, ett helt vanligt arbete som krävde gedigna förkunskaper, men utan lön. Tanken med praktiken från statens sida var att arbetslösa skulle uppdatera sina kunskaper eller lära sig något nytt för att stärka sina meriter, men myndigheterna ville endast ta emot praktikanter som kunde arbetet redan och hade lång erfarenhet. Då är det inte praktik, utan utnyttjande.

Ni kommer också att hitta företag som lyckats få praktikanter gratis, även här handlar det om informatörer, ekonomer med flera. Ett vårdföretag försökte få en informatör gratis, men fick backa sedan en tillfrågad "praktikant" hänvisat till "undanträngningseffekter". Praktiken var godkänd av Arbetsförmedlingen, de förstod inte att det var ett vanligt arbete. Tack vare protesten blev tjänsten utannonserad som ett vanligt arbete. Ni kommer till sist att se att det Hillevi säger, att Fas 2+3 ger referenser inte stämmer. Anordnarna är inte arbetsgivare, det är Arbetsförmedlingen som är ansvarig. De kan inte heller ge referenser. Därmed blir all praktik meningslös.

Vad ska praktikanter och sysselsatta skriva på sitt cv? Vem är arbetsgivare?Tjänstemän på Arbetsförmedlingen struntar i reglerna om undanträngningseffekter eller förstår dem inte. Alla de tusentals som står på gränsen mellan Fas 2 och 3 får höra av Arbetsförmedlingen att de borde ha skaffat sig en praktikplats och arbetat gratis. Nu får de arbeta gratis i alla fall, men inte inom sitt yrke. Det är inte som Hillevi säger att "allt prövats", många har fallit mellan stolarna och varken fått tillgång till praktik, utbildning, coachning eller annat stöd.




AF är en kontrollinstans med små marginaler. Det är ingen proaktiv myndighet för det stora flertalet.Deal, Riksrevisionen? Låt inte regeringen komma undan med att Arbetsförmedlingen ska granska sig själv! Kräv att anordnarna blir offentliga. Låt skattebetalarna få insyn i en verksamhet som de finansierar.


PS. Många som försvinner innan Fas 3 slår till går under jorden och lever på sina anhöriga, dessa avhopp syns i statistiken. Här pressas arbetslösa ut i ett ingenmansland, helt utanför systemen. Det är farligt för individen och drabbar hela familjer. Det finns människor som inte ska vara i "faserna", som inte är handikappade. Det är dessa personer som trycks bort från statistiken, alternativet anser de är att försvinna från jordens yta (självmord). Arbetsförmedlingen klumpar ihop deltagare i program efter det antal dagar de varit inskrivna, inte efter deras behov eller kompetens. Kanske är detta den allvarligaste kritiken. Många personliga tragedier äger rum, men de som ser detta har tystnadsplikt.

Uppmaning till arbetsgivare: Ta ert ansvar. Väljer du mellan två personer, prioritera den som är arbetslös! På så sätt får vi åtminstone arbetslösheten att gå runt mellan individer. Detta är den solidaritet vi som enskilda kan bidra ."


Mycket träffsäkert tycker jag.







En annan som skriver kallar sig Fred Torslander, han skriver bland annat:

"Det är oerhört enkelt att förbättra Fas 3. Det är bara två saker som krävs för att avskaffa den extrema diskrimineringen. Först att Socialtjänstlagens skrivning om att den som utför arbete inom åtgärderna inte skall räknas som arbetstagare avskaffas. Och sedan att inkomsttaket, vilket gör att sådant som livränta eller extrajobb dras av från aktivitetsstödet.
Därefter skulle det vara tämligen enkelt att driva fram rättvisa villkor genom att hävda rätten till kollektivavtal och facklig organisering."

Läs gärna fler kommentarer efter artikeln i Svenska Dagbladet. Ytterst inressanta inlägg en del av dem.

/ Iréne 

tisdag 8 maj 2012

Mitt brev till Fredrik Reinfeldt

Följande blogginlägg kommer från en kvinna som här valt att få vara anomym, med hänsyn till sin son och sin familj. Men hon är fullt verklig. Om du vill komma i kontakt med henne så går det bra att maila till vadFASan@hotmail.com så kan jag vidarebefordra ditt ärende till henne. Här kommer nu hennes inlägg.


 Till Fredrik Reinfeldt    



Min verklighet -  mångas verklighet i Alliansens Sverige

Nu vill jag att du lyssnar på min berättelse!


Jag är långtidsarbetslös i Fas 3, 59 år och ensamstående med tonåring. Det går ALDRIG runt. Varje månad får jag begära anstånd med minst en räkning. Ibland går jag på jakt i lägenheten för att se om det gömmer sig några kronor någonstans. Flera gånger har jag fått lämna tillbaka varor i kassan för att pengarna inte räckt. Jag får alltid tömma det sparkonto jag har, som jag skaffade för cirka 5 år sen, i ett fåfängt försök att skapa framtidshopp för mig själv. 200/månad. Som mest lyckades jag få ihop 800 kronor. Nu står det alltid på noll i slutet av varje månad. Varje år får jag restskatt! Det har jag haft ända sedan 1995, med undantag av ett år.


Min tonårings behov av kläder, klippning, mobil etc går före allt annat. Givetvis inget överflöd, han får det absolut nödvändigaste. Han har ingen stor klädgarderob och självklart blir det begränsade semesteraktiviteter. Men han ska inte behöva känna mer utanförskap än vad han redan gör! Så jag kämpar hårt för att han inte ska lida alltför mycket av att ha en arbetslös och ensamstående mamma. Ibland får jag söka pengar från Majblomman för att han ska få det han har rätt till! 



Själv har jag en mycket liten garderob. Jag är t o m tvungen att ibland bära tunnslitna och nödtorftigt lagade kläder från 80-talet. På min förra arbetsplats, där jag var i sammanlagt tre år, i både Fas 2 och Fas 3, kände jag ofta ett stort utanförskap just på grund av mina kläder, som både var av sämre standard och lite daterade i jämförelse med mina arbetskamraters! Kändes inte heller så roligt att ha samma plagg på sig gång på gång, medan ens arbetskamrater hade ett stort antal snygga och moderiktiga kläder att variera med.



I vårt hem finns ett minimum av hela lakan och handdukar. Något nytt till hemmet kan jag aldrig köpa. Går något kostsamt sönder (som exempelvis dammsugaren) får jag väl låna dammsugare av någon granne! Tills jag kan få råd att köpa en ny, billigast tänkbara! Det tog mig 6 år att betala av en tandläkarräkning. Jag har dyra mediciner som det tar mig avsevärd tid att betala av via apotekskontot. Höjningen av taket i högkostnadsskyddet är kännbart. Jag har ont i mina fötter och skulle behöva ortopediska skor, men till detta finns inga pengar. Jag bävar för om någon av oss kommer att behöva glasögon! Eller om jag får stora tandproblem igen.

Jag har velat flytta till annan ort och bostad i ca 7 år, men inte kunnat få något hyreskontrakt utan borgenär. Eftersom jag ligger något över socialbidragsnormen så kan jag inte få försörjningsstöd. Dessutom är socialbidragsnormen knappast en nivå man kan leva på i dagens samhälle, mer än högst tillfälligt. Detta är allmänt känt!



Ingen av mina få släktingar har ekonomiska möjligheter att hjälpa till. Min gamla dementa mamma är fattigpensionär! Båda mina vuxna döttrar är välutbildade.
En av dem har ett fast och välbetalt jobb och hon har hjälpt mig vid några tillfällen. Men jag har bestämt mig för att i fortsättningen INTE be henne om mer hjälp. Det är ytterst förnedrande och tär hårt på självrespekten, att be sina barn om ekonomisk hjälp!
Jag hoppas att du förstår det!


Jag och min son äter bra mat. Den ambitionen tummar jag inte på!! Det är till mat, hygienartiklar, hyra, avbetalning av ett CSN-lån och andra räkningar (merparten av räkningarna i alla fall) samt avbetalning av ett par privata lån som pengarna går. Sen är det inte mycket kvar. Ändå återstår då både mediciner, kläder, klippning, vissa nödvändiga kortare resor(buss) in till närmaste stad, läkarbesök, någon slags semester för oss…


Jul och andra storhelger får konsekvenser för flera månader efteråt. Att gå ut och äta med vänner, biobesök eller några andra nöjen är egentligen inte möjligt. Skulle jag någon gång ändå göra det, får det stora ekonomiska konsekvenser i form att uppskjutna räkningar, i värsta fall privata lån… På så sätt fortsätter de onda cirklarna. Födelsedagar betyder presenter. Familjen är självklar. Jag kommer inte heller tomhänt till vänners födelsedagskalas.


Jag har gymnasiekompetens, några få högskolepoäng, lång yrkeserfarenhet, en bra meritlista och goda referenser, lätt för att lära mig nytt, stor arbetskapacitet och ambition. Dessutom mycket socialt kompetent! Men jag får inte jobb. Jag är i ”fel” bransch - administration. Sedan i början av 90-talet har väldigt många administrativa jobb försvunnit. Konkurrensen om platserna är idag stenhård och kraven höga. Det krävs t o m högskoleexamen för en del sekreterarjobb!


Jag har även viss utbildning i och erfarenhet av journalistiskt arbete, dock ej högskolestudier. Under de 10 år som jag inte haft någon anställning, men varit aktivt sökande, har jag varit på tre (3!) anställningsintervjuer! Även om jag anser mig vara fullt arbetsduglig så har de här åren självklart slitit hårt psykiskt på mig. Jag har bland annat blivit mer stresskänslig. Inte någon fördel direkt, med de oerhört hårda, närmast omänskliga, krav som arbetslivet ställer idag. Jag fyller 60 nästa år. Loppet verkar vara kört för mig. Om inte mirakel inträffar!


Inse att det finns människor som inte kommer att få jobb, vilka ansträngningar som än görs. Vi kan ju inte tvinga arbetsgivare att anställa! Låt oss ändå få leva på en rimlig ekonomisk standard! Jag och många med mig har nu levt i ett ekonomiskt helvete ett antal år, en märkbar försämring sedan ni kom till makten. Ska vi då ovanpå detta också få leva återstoden av våra liv som fattigpensionärer??? Tycker du detta är humant?

Så lever jag i välfärdslandet Sverige år 2012. Och jag är inte ensam. Så lever ganska många människor, i ett rikt land med ekonomiskt överskott!? En total paradox! Hur kan du föra en politik som faktiskt slår ut och sönder människor? Tycker du att det är rimligt att vi offras för att kunna sänka skatterna för de som har arbete och redan en hygglig ekonomisk standard? Detta är i alla fall konsekvensen av din politik i det Sverige du leder. Fler och fler inser detta. Inte bara vi direkt drabbade.



Fler och fler börjar nu få upp ögonen för hur det är ställt i vårt land idag, hur klassklyftorna växer på område efter område. Rapporter i media duggar tätt. Hör du inte? Eller struntar du helt enkelt i det? I oss?


Fredrik Reinfeldt, du som säger att du lyssnar på folk. Nu har jag talat. Har du lyssnat? Men jag kanske inte tillhör målgruppen. För jag är ju varken sjuksköterska, lärare eller polis!! Det är alltid dem du vänder dig till och vars talan du säger dig föra. Det är bland annat deras jobbskatteavdrag som vi betalar, vi som står utanför arbetsmarknaden samt sjuka och utförsäkrade! Störst skattesänkningar har dock gått till de som tjänar allra mest.



Hur menar du att jobbskatteavdrag och låga ersättningsnivåer skapar fler jobb och arbetsgivare som vill anställa?


Vad tänker du göra för oss som inte kommer att få jobb??

Har vi överhuvudtaget någon som helst rätt att få leva ett hyggligt gott liv?

Även vi har ett enda liv!


Jag kräver svar på mina frågor!

Om du nu verkligen har ”lyssnat” på mig och min berättelse så förstår du nog att du inte återigen kan upprepa ditt mantra om arbetslinjen.   

Har som sagt här valt att vara...

Anonym