tisdag 23 juni 2015

Från hopp till hopplöshet – en resa utför


(Hittade det här brevet från anonym i mina gömmor, som jag sparat sedan 2012 och glömt bort att publicera). Det är fortfarande fullt gångbart, trots att Fredrik Reinfeldt är borta från posten som statsminister. Dela gärna.



"Det började så bra. Praktikplats (Fas 2) som jag ordnade själv. Blev oerhört väl mottagen, uppskattad, uppmuntrad och trivdes både med arbetsuppgifter, närmaste kollega, chefer och övriga i personalgruppen. Kände mig snabbt som en i gänget. Fick vara med på möten, personalsammankomster, festligheter o dyl på arbetsplatsen. Jag kunde ibland glömma bort att jag inte var där på samma villkor som alla andra, glömma att jag inte var anställd.
Hela tiden har jag arbetat med riktiga, ordinarie arbetsuppgifter. Då jag kom till arbetsplatsen hade min anställde kollega en oerhört stressig situation och tanken var att jag skulle avlasta henne. Efter endast några månader blev min kollega sjukskriven och var borta i ca 4 månader. Jag blev tillfrågad om jag ville vikariera för henne på 50% av hennes 75%-iga anställning. Resterande 25% löstes med annan personal i kommunen, eftersom det handlade om arbetsuppgifter jag saknade erfarenhet av och utbildning för.

Det var en rolig, men också jobbig tid. Jag fick snabbt sätta mig in i nya datasystem och ta ansvar för stora delar av en komplex och omfattande administration. Pressande och stressande, men som sagt också roligt. Självförtroendet växte. Mot slutet av min kollegas sjukskrivning uttryckte min chef/handledare önskemål om att få mig anställd och hos mig föddes förstås ett litet hopp. Min arbetsförmedlare gjorde med jämna mellanrum framstötar och redovisade sina kostnadsberäkningar. Men kommunens beräkningar talade ett annat språk. Det fanns inte pengar att anställa mig, trots anställningsstöd. Ridå! Jag kämpade för att inte tappa sugen, uppmuntrad av chefen och av arbetsförmedlingen att inte ge upp. Kanske kunde det bli möjligt längre fram…Men jag tror luften gick ur mig då.

Jobbet fortsätter att vara stressigt. Samtidigt lever jag under en enorm ekonomisk stress och press i mitt privata liv. Den accelererande stressen gör att jag missar en del av min egen ”administration” s a s. Jag halkar efter med inbetalning av A-kassan, själva grunden för min existens. När jag fick besked om att jag blivit utesluten ur A-kassan tog jag helt slut. Blev sjukskriven för utmattningsdepression i några veckor. Fick ägna mig åt att försöka reda upp det som, bland annat på grund av en stressig arbetssituation, fallerat på hemmafronten. Jag överklagade beslutet om uteslutning och fick leva på socialbidrag i två månader, innan jag fick ett positivt beslut och uteslutningen upphävdes.

Efter sjukskrivningen funderade jag på att försöka få en annan plats. Men då jag fick höra de alternativ som fanns inom kommunen så tyckte jag att det var bättre att vara kvar eftersom jag trots allt fortfarande trivdes, kunde jobbet ganska bra och kände att jag hade uppbackning. Inom mitt område, administration, finns inte så mycket att välja på här i den här lilla kommunen. Att pendla till närmaste stad är uteslutet, då man ju får bekosta månadskortet själv! Vilket är helt absurt! Hur kan man ens komma på tanken att en ensamstående med skolbarn, långtidsarbetslös och skuldsatt människa som inte får ekonomin att gå runt varje månad skulle kunna betala de sex eller sju hundralappar det kostar??

Jag fortsatte alltså på samma arbetsplats även under Fas 3. När papperen skulle skrivas på reagerade dock det lokala facket, med rätta. Den fackliga företrädaren ifrågasatte att jag arbetade gratis på heltid med ordinarie arbetsuppgifter samtidigt som anställd personal trots upprepade försök inte ens kunnat höja sin 75%-iga tjänst till 100%, trots stor arbetsbelastning. Men till slut så skrev ändå facket på.
Idag förstår jag att jag borde ha gått då! Försökt att få en annan arbetsplats och kanske en nytändning! För nu började en utförsåkning. Det lilla hoppet om en anställning dog alltmer ut, liksom min motivation och arbetslust. Då jag är en mycket plikttrogen människa och också mår bäst av att göra mitt bästa så fortsatte jag och gjorde just det in i det sista. 

Men det blev allt svårare och jag kände inte längre någon riktig arbetsglädje. Började utnyttja den lilla frihet som jag dock hade, med chefens goda minne. En omorganisation av administrationen genomfördes i slutet av vårterminen 2011, vilket medförde att jag fick färre arbetsuppgifter. Jag började gå hem tidigare om dagarna då jag gjort klart mina uppgifter för dagen jag hade. Ingen lön, en oanständigt låg levnadsnivå och inget hopp om anställning. Då ansåg jag mig vara värd i alla fall lite frihet!

Jag började också mer och mer känna av ett större utanförskap än jag gjorde i början. Dagligen umgicks jag med människor som jobbar för en hyfsat bra lön och som lever ett välordnat och ekonomiskt tryggt medelklassliv. När de pratade om sina villor, resor och nöjen så kände jag så tydligt att jag lever i en annan värld. De flesta klär sig snyggt och moderiktigt och varierat. Min snålt tilltagna garderob tillåter inte mycket variation. Det här är också ett utanförskap! Kände mer och mer att det är dom och jag. Dom kommer att vara kvar. Min tid på arbetsplatsen höll på att rinna ut. Trots glada tillrop från både chef och arbetsförmedlare så började jag ana att det var kört. De meriter jag skaffade mig verkar ändå inte vara gångbara. Min ålder medverkar säkert också till svårigheten att få en arbetsgivare intresserad av mig. Men kanske är ändå det största hindret själva det faktum att jag är i Fas 3. En stämpel, en etikett, en varningsflagg…? Jag har t o m varit så naiv att jag tidigare i en del ansökningar talat om att jag är i Fas 3.

Debatten i media och i sociala medier hjälpte till att öppna ögonen på mig. Till slut började det så så sakteliga gå upp för mig att Fas 3 verkligen är slutstationen. Jag tänker på Fredrik Reinfeldts hyllande av människor som ”går upp varje morgon och åker till sina jobb”. Precis det har jag gjort i tre års tid! Jag gick upp varje morgon och cyklade till ett jobb som jag inte fick lön för och där hoppet om en anställning alltmer slocknar. Jag har som mest 15.640 brutto i aktivitetsstöd.

I slutet av november hade jag gjort mitt på arbetsplatsen. Avtackades fint av ledning och arbetskamrater. Från förvaltningschefen inte ett ljud!

Nästan tre år av mitt liv har gått och jag har inte förbättrat mina chanser att få en anställning. Hoppet om ett bättre liv är snart ute. Det enda jag nu har att se fram emot är en tillvaro som fattigpensionär!

Anonym"