Ligger lågt

Hej, vad trevligt det är att en och annan fortfarande kikar in på min lilla blogg om FAS 3. Bland annat så ser jag att Regeringskansliet har varit här och kikat i februari. Alltid kan de väl lära sig något om hur FASorna (inte) fungerar/fungerat. 

Som väl är så är ju detta FASliga på väg att FASas ut nu. Inte för att jag känner mig så nöjd med de insatser som hittills tycks ha kommit till stånd, men jag är ju heller inte i FAS 3 längre, så jag har inte lika bra koll som förut.

Ville bara skriva några rader så att ni vet att bloggen fortfarande "lever" även om jag ligger lågt.Det går bra att maila eller att skriva i kommentarsfältet. Spånar på ett längre inlägg framöver. Ha det gott.
Hörs igen. Trevlig september. :D

SYSSELSATTA

Här står vi, vi sysselsatta !!!!


Sysselsatta med----- ingenting.


Ingenting meningsfullt,


ingenting som ger livskvalitet,


------ men sysselsatta.


Det är bra tycker makthavarna


med medborgare som är sysselsatta.


Sysselsatta med ---ingenting.


Det ser bra ut i statistiken med


medborgare som är sysselsatta,


sysselsatta med --- ingenting.


Makthavarna sover gott om natten


i vetskap om att medborgarna är

Sysselsatta.










När det beslutades i Riksdagen att fas 3 skulle skrotas,
löste man det genom att helt enkelt döpa om det till sysselsättningsfasen .
Detta förnedrande system är fortfarande i bruk.

Där av denna lilla dikt.

Carola

Hör Carola läsa dikten här:

SYSSELSATTA

Fick en fråga som jag inte riktigt kan besvara.

"Hejsan och tack för bloggen Fasorna!

Undrar om ni kan hjälpa mig med en fråga: Jag är inskriven i AF:s s k jobb- och utvecklingsgaranti (f d Fas 2) och de har ställt som krav att jag skall fixa mig en "aktivitet" (gå till en anordnare som ex vis sätter mig i "träslöjd" eller liknande). Detta är jag inte särskilt intresserad av utan vill istället lägga min kraft hemmavid på att söka jobb över nätet och via tfn.

Jag går regelmässigt till möten på AF och träffar med en arbetspsykolog, där vi håller samtal som skall "stärka mig" i mitt arbetssökande. I den delen ingår även tester utifrån Assessios s k "Vägvisaren" (a self directed search). Jag tycker att jag i den senare delen redan har en aktivitet!

Som sagt, vilka SKÄL kan lämpligen anges för att motverka deltagande i en daglig förnedring? Ev rättsfall ni känner till?

Med vänlig hälsning

Börje (54 år)"

Kanske någon av läsarna har några tips? 

Från hopp till hopplöshet – en resa utför

(Hittade det här brevet från anonym i mina gömmor, som jag sparat sedan 2012 och glömt bort att publicera). Det är fortfarande fullt gångbart, trots att Fredrik Reinfeldt är borta från posten som statsminister. Dela gärna.

"Det började så bra. Praktikplats (Fas 2) som jag ordnade själv. Blev oerhört väl mottagen, uppskattad, uppmuntrad och trivdes både med arbetsuppgifter, närmaste kollega, chefer och övriga i personalgruppen. Kände mig snabbt som en i gänget. Fick vara med på möten, personalsammankomster, festligheter o dyl på arbetsplatsen. Jag kunde ibland glömma bort att jag inte var där på samma villkor som alla andra, glömma att jag inte var anställd.

Hela tiden har jag arbetat med riktiga, ordinarie arbetsuppgifter. Då jag kom till arbetsplatsen hade min anställde kollega en oerhört stressig situation och tanken var att jag skulle avlasta henne. Efter endast några månader blev min kollega sjukskriven och var borta i ca 4 månader. Jag blev tillfrågad om jag ville vikariera för henne på 50% av hennes 75%-iga anställning. Resterande 25% löstes med annan personal i kommunen, eftersom det handlade om arbetsuppgifter jag saknade erfarenhet av och utbildning för.

Det var en rolig, men också jobbig tid. Jag fick snabbt sätta mig in i nya datasystem och ta ansvar för stora delar av en komplex och omfattande administration. Pressande och stressande, men som sagt också roligt. Självförtroendet växte. Mot slutet av min kollegas sjukskrivning uttryckte min chef/handledare önskemål om att få mig anställd och hos mig föddes förstås ett litet hopp. Min arbetsförmedlare gjorde med jämna mellanrum framstötar och redovisade sina kostnadsberäkningar. Men kommunens beräkningar talade ett annat språk. Det fanns inte pengar att anställa mig, trots anställningsstöd. Ridå! Jag kämpade för att inte tappa sugen, uppmuntrad av chefen och av arbetsförmedlingen att inte ge upp. Kanske kunde det bli möjligt längre fram…Men jag tror luften gick ur mig då.

Jobbet fortsätter att vara stressigt. Samtidigt lever jag under en enorm ekonomisk stress och press i mitt privata liv. Den accelererande stressen gör att jag missar en del av min egen ”administration” s a s. Jag halkar efter med inbetalning av A-kassan, själva grunden för min existens. När jag fick besked om att jag blivit utesluten ur A-kassan tog jag helt slut. Blev sjukskriven för utmattningsdepression i några veckor. Fick ägna mig åt att försöka reda upp det som, bland annat på grund av en stressig arbetssituation, fallerat på hemmafronten. Jag överklagade beslutet om uteslutning och fick leva på socialbidrag i två månader, innan jag fick ett positivt beslut och uteslutningen upphävdes.

Efter sjukskrivningen funderade jag på att försöka få en annan plats. Men då jag fick höra de alternativ som fanns inom kommunen så tyckte jag att det var bättre att vara kvar eftersom jag trots allt fortfarande trivdes, kunde jobbet ganska bra och kände att jag hade uppbackning. Inom mitt område, administration, finns inte så mycket att välja på här i den här lilla kommunen. Att pendla till närmaste stad är uteslutet, då man ju får bekosta månadskortet själv! Vilket är helt absurt! Hur kan man ens komma på tanken att en ensamstående med skolbarn, långtidsarbetslös och skuldsatt människa som inte får ekonomin att gå runt varje månad skulle kunna betala de sex eller sju hundralappar det kostar??

Jag fortsatte alltså på samma arbetsplats även under Fas 3. När papperen skulle skrivas på reagerade dock det lokala facket, med rätta. Den fackliga företrädaren ifrågasatte att jag arbetade gratis på heltid med ordinarie arbetsuppgifter samtidigt som anställd personal trots upprepade försök inte ens kunnat höja sin 75%-iga tjänst till 100%, trots stor arbetsbelastning. Men till slut så skrev ändå facket på.

Idag förstår jag att jag borde ha gått då! Försökt att få en annan arbetsplats och kanske en nytändning! För nu började en utförsåkning. Det lilla hoppet om en anställning dog alltmer ut, liksom min motivation och arbetslust. Då jag är en mycket plikttrogen människa och också mår bäst av att göra mitt bästa så fortsatte jag och gjorde just det in i det sista. 

Men det blev allt svårare och jag kände inte längre någon riktig arbetsglädje. Började utnyttja den lilla frihet som jag dock hade, med chefens goda minne. En omorganisation av administrationen genomfördes i slutet av vårterminen 2011, vilket medförde att jag fick färre arbetsuppgifter. Jag började gå hem tidigare om dagarna då jag gjort klart mina uppgifter för dagen jag hade. Ingen lön, en oanständigt låg levnadsnivå och inget hopp om anställning. Då ansåg jag mig vara värd i alla fall lite frihet!

Jag började också mer och mer känna av ett större utanförskap än jag gjorde i början. Dagligen umgicks jag med människor som jobbar för en hyfsat bra lön och som lever ett välordnat och ekonomiskt tryggt medelklassliv. När de pratade om sina villor, resor och nöjen så kände jag så tydligt att jag lever i en annan värld. De flesta klär sig snyggt och moderiktigt och varierat. Min snålt tilltagna garderob tillåter inte mycket variation. Det här är också ett utanförskap! Kände mer och mer att det är dom och jag. Dom kommer att vara kvar. Min tid på arbetsplatsen höll på att rinna ut. Trots glada tillrop från både chef och arbetsförmedlare så började jag ana att det var kört. De meriter jag skaffade mig verkar ändå inte vara gångbara. Min ålder medverkar säkert också till svårigheten att få en arbetsgivare intresserad av mig. Men kanske är ändå det största hindret själva det faktum att jag är i Fas 3. En stämpel, en etikett, en varningsflagg…? Jag har t o m varit så naiv att jag tidigare i en del ansökningar talat om att jag är i Fas 3.

Debatten i media och i sociala medier hjälpte till att öppna ögonen på mig. Till slut började det så så sakteliga gå upp för mig att Fas 3 verkligen är slutstationen. Jag tänker på Fredrik Reinfeldts hyllande av människor som ”går upp varje morgon och åker till sina jobb”. Precis det har jag gjort i tre års tid! Jag gick upp varje morgon och cyklade till ett jobb som jag inte fick lön för och där hoppet om en anställning alltmer slocknar. Jag har som mest 15.640 brutto i aktivitetsstöd.

I slutet av november hade jag gjort mitt på arbetsplatsen. Avtackades fint av ledning och arbetskamrater. Från förvaltningschefen inte ett ljud!

Nästan tre år av mitt liv har gått och jag har inte förbättrat mina chanser att få en anställning. Hoppet om ett bättre liv är snart ute. Det enda jag nu har att se fram emot är en tillvaro som fattigpensionär!

Anonym"

2015. Året då fångarna i FAS 3 skulle befrias.

Hej kära läsare. Det har varit lite skralt med inlägg här från min sida. Som arbetssökande så har man mycket att stå i och man kan tappa sugen lite då och då. Det är nog det sistnämnda som drabbat mig. Har inte haft inspiration för att skriva. Allt fokus har gått till att leta efter lediga jobb att söka för att kunna fylla aktivitetsrapporten till AF för att inte riskera att åka ur systemet. DET är inte lätt alla gånger. Det gäller att vara påhittig. Men det var inte det jag tänkte skriva om idag. Nej.

Det jag tänkte skriva om är något som jag råkade snubbla över på nätet för ett tag sedan. Det handlar GIVETVIS om FAS 3. Eller SYSSELSÄTTNINGSFASEN som de ju gärna vill att vi ska benämna det nu mera. Det handlar om Sjölyftet. Något som tycks ha pågått sedan 2010 om man ska tro det man läser på deras sida på nätet.

"SMHI lanserade idén att landets kommuner kartlägger Sveriges sjöar genom sysselsättningsplatser. De kan finansieras via jobb- och utvecklingsgarantin Fas 3. För stöd i rekryteringen av arbetsledare finns nystartsjobb, lönebidrag och särskilt anställningsstöd."

Inget märkvärdigt med det direkt va? Nej, det är ju så här vi vant oss att det fungerar. Med FAS 3.

Det märkvärdiga är de dokument som finns på internet under följande länk: http://www.smhi.se/polopoly_fs/1.15640!/AF%20informerar.doc

Detta är dokument från 2015. Här får läsaren inblick i hur Arbetsförmedlingen kalkylerar åt SMHI hur de ska undvika några som helst kostnader för projektet genom att göra upp en kalkyl på hur många FAS 3 deltagare det går åt för att gå plus minus noll med projektet. HORRIBELT i mina ögon! Man kalkylerar med människor i FAS 3 som har ett värde av 5000 kr per månad och person.

Får det verkligen gå till så här hos våra myndigheter? Tydligen så får det göra det. För det har ju uppenbarligen skett.

ÅRET ÄR 2015. ÅRET då fångarna i FAS 3 skulle befrias!

Vad händer?

Händer det något?

Vad gör Löfven?

 

Jo man har budgetomröstat, det vet vi väl alla vid det här laget? Alliansbudgeten vann, med hjälp av SD (inget ovanligt att SD hjälper Alliansen, det har ju skett nästan utan undantag sedan 2010), så nu sitter Löfven och hans regering i den sitsen att de ska styra en S/MP regering med en Alliansbudget. Något stopp av FAS 3 syns inte till. Vad nu DET har med budgeten att göra, kan man ju tänka?

För nog borde det väl inte kosta något att stoppa nya anvisningar till FAS 3?

Om inte annat så kunde ju Löfven och hans regering se till att de som nu sitter fast i FAS 3 kunde få det lite humanare? Han kunde besluta om extra T dagar, kortare dagar på sysselsättningsplatsen, mer tid för jobbsök... men det är tyst.

Knäpptyst!

Under tiden ramlar allt fler in i åtgärden och man beräknar från Samarbetsregeringen att man någon gång 2018 KANSKE ha slussat ut alla slavarna ur FAS 3 fabrikerna.

Hur gör vi nu? Hur går vi vidare? Hur länge ska slavarna

behöva VÄNTA på sin befrielse Stefan Löfven?

Kampen för lön, kollektivavtal och semester går vidare.

Vi möts på barrikaderna.

Irene

 

Kränkande och förnedrande är bara förnamnet!

FAS 3 förstås. Vad annat. Har konstaterat det för länge sen men detta anonyma brev (något omarbetat för att inte röja den skrivandes identitet) kanske kan öppna ögonen på en och annan icke invigd?

Kära FAS 3 vänner och kollegor, läs gärna detta mail. Det beskriver ett helt vanligt scenario i åtgärden FAS 3 och utnyttjandet som sker hos en så kallad anordnare. Min nuvarande fas 3 plats kommer att avslutas av mig, 2 veckor före sista datum. På torsdag ska jag ha ett möte med en annan anordnare i kommunens regi, kanske är det lite bättre....

Hej,
Detta mail skriver jag till dig då du är ansvarig för Jobb och utvecklingsgarantin i en stad helt nära dig... 

Jag heter XXXX XXXXX och jag är inskriven i Jobb- och utvecklingsgarantin (JOB) och placerad på en förening till början av juni. Jag har själv valt platsen och i samråd med XX (handläggare) och NN (ordförande i föreningen) påbörjade jag sysselsättningen i dec 2012. Min uppgift är och har varit att scanna in bilder i en dator, för att de sedan ska kunna samlas in i ett digitalt arkiv.

Som ensamstående mamma till en pojke på 11 år som har flera handikapp, så var/är jag borta en del på möten och det blir många telefonsamtal. Jag har dessutom för egen del dyskalkyli, bl.a. Det har gått bra att scanna bilderna tycker jag och FAS 3 platsen är bra i sig.Under mötet med handläggare XX fick ordförande som fungerade som handledare information om hur min situation var. Så de har hela tiden vetat om mina förutsättningar.

Kansliet stänger under juli månad varför man inte har möjlighet att erbjuda mig sysselsättning under sommaren i föreningen och jag har inte så många T-dagar (Tillfälligt uppehåll) att ta ut så att det räcker. Många av dessa T-dagar har jag ju varit tvungen att ta ut för att gå på möten på olika instanser eller nödgats ta ut för att vara i skolan med min son. Jag har redan från början vetat att det är "bara" FAS 3 sysselsättning som jag har här i föreningen och jag har förvisso lärt mig mycket om scanning och hur man gör för att samla in informationen under den här tiden.

Idag hade jag ett samtal med ordförande/handledare på sysselsättningsplatsen, mest för att få reda på om det ändå var möjligt med en eventuell fortsättning. Man ansåg dock att jag scannat för få bilder och att det hade gått långsamt. Man lät mig förstå att jag borde hunnit scanna in fler bilder. Under mötet, som ägde rum på Arbetsförmedlingen inför FAS 3 placeringen, fick jag inga uppgifter på hur många bilder jag förväntades att scanna per dag/eller liknande. Inga sådana krav/signaler fick jag direkt under placeringen heller. 

Man hade kommit fram till att jag hade scannat in ca fem bilder per dag. Jag undrade om det var meningen att jag ska ha scannat in alla de 10.000 bilder som finns? Handledaren menade på att det var så stora volymer, så att man behövde inte specificera hur många bilder jag skulle ha scannat, men resonemanget gick ut på att jag borde ha förstått att jag skulle ha hunnit med fler bilder. Man behöver ha ett ganska stort antal bilder för att börja bygga upp det digitala arkivet för att det ska vara sökbart, fick jag veta. Någon feedback på det material jag faktiskt scannat in, fick jag aldrig. 

Handledaren och jag kan mycket väl ha missuppfattat varandra, men det som också kom fram under vårat samtal, var att man kunde konstatera att jag varit borta en del och handledaren menade att detta skulle jag "ta med mig som erfarenhet ut i arbetslivet". Som om jag inte skulle vara medveten om detta dilemma? Min son blir inte friskare (adhd, lätt utvecklingsstörning, autism, beteendestörningar) och jag kommer att behöva gå på möten i framtiden också, på sjukhus osv, för hans del. Blivande arbetsgivare och jag kommer givetvis att behöva ha en dialog om detta.

För övrigt, vid ett tillfälle så fick jag sortera innehållet i en sopsäck som handledare kom med, som denne tagit med sig från sin nuvarande arbetsplats. Man hade en del pärmar och dylikt som ansågs kunna tas tillvara på. Då jag är ganska snabb på att kasta det som är trasigt, så fick en av mina kollegor komma och sortera en gång till, efter mig, för att jag "kastade sådant som man ansåg var bra att ha"... Varför jag skulle sortera innehållet i en soppsäck förstår jag inte, det kändes helt meningslöst. För mig var det mest skräp.

Som FAS 3:a så arbetar jag inte, så dessa saker som kom upp till ytan idag känns absurt. Man vill få ett jobb utfört men man vill nöja sig med FAS 3, då föreningen inte har så bra ekonomi. Men man ställer krav på motprestationer som hör hemma i en anställning, enligt min uppfattning. Man har två anställda under bidragsformer och så då jag som FAS 3:a. 

Efter vi hade haft den här diskussionen, ville jag mest faktiskt bara genast ta med mig mina personliga saker och lämna FAS 3 anordnaren, för att inte komma tillbaka mer. Jag var då ganska uppretad och såg rött, om man får uttrycka sig så. Jag fick till ett möte med XX under dagen och fick ge min syn på saken. Det är allvarligt, tycker jag, att man säger sånt här till en FAS 3:a. 

Då jag har nedsatt arbetsförmåga med bl.a. lättare astma, fysiska besvär, dyskalkyli samt troligen sömnstörning, ett barn som varannan vecka väcker mig 2-3 per natt och alla dessa möten med skola, Soc, psyk och hab, så tycker jag faktiskt gjort så gott jag har kunnat. Naturligtvis ska man inte vara omöjlig, men jag är inte en "dörrmatta" och jag är en person som vet vad som är rätt och fel. Och detta är fel. Anordnaren fick 5.000 kr och min känsla är att jag skulle prestera på ackord! Jag fick, som ni vet, ingen lön och har som FAS 3:a inga rättigheter och förmåner så som en anställd. Ingen semester och ingen tjänstepension. Det tycks bara vara skyldigheter.

Det är inte inget fel på mina arbetskollegor eller ens på handledaren, men att få det till att jag "borde ha hunnit mer" får mig att undra om anordnaren egentligen har förstått vad FAS 3 är, egentligen. Det gavs inget feedback till handledaren idag från min sida, då det känns ganska meningslöst, men jag tycker du som ansvarig ska vara medveten om dessa brister.  

Jag har haft fysisk anpassning utifrån kroppsliga besvär, så som en ergonomisk stol, samt armstöd och mouseroller och det har varit jättetrevligt att träffa alla besökare i föreningen. Det är en jättefin FAS 3 plats, om man från deras sida blir medvetna om vad en FAS 3 deltagare ska göra? 

Efter ca 5 år i arbetsmarknadsåtgärder, så vet jag ganska väl vad som är vad gällande för olika praktik/sysselsättningsplatser. På en secondhandbutik, i en stad helt nära dig, tillbringade jag 3½ år och jag trivdes med kollegorna och även med atmosfären. Att jag fick astma, hade ont i mina höfter, slet hårt och ställde upp frivilligt i secondhand-butikens café, gjorde ändå inte att jag kom på fråga för en anställning, inte en enda gång. Utnyttjande? Döm själv.

FAS 3 är ju kontroversiellt, men jag är ju arbetssökande så jag har vissa skyldigheter som jag måste uppfylla... för att få min ersättning. Om jag får lära mig nya saker i FAS 3 så är jag mycket glad för det och om mina nya erfarenheter leder mig till ett jobb är det ju jättebra. Jag vet att jag fullgör mina plikter som arbetssökande och jobbar hårt. Tyvärr utan lön och anställning, som så många andra som sitter fast i FAS 3.

Nu när du läst detta mail vill jag inte läsa "tack för dina synpunkter". Jag vill ha en återkoppling på detta. Jag vill inte att handledaren på sysselsättningsplatsen tar del av mina synpunkter, det leder inget vart, men du kan ju ha detta i åtanke när du ska göra nya placeringar.

Tack för ordet!

Själv blir jag mycket berörd och verkligen upprörd av att läsa detta mail. Jag blir inte förvånad dock. Men jag slutar aldrig att uppröras. Detta FASliga FAS 3 måste få ett slut. Det är så genomruttet och förnedrande och kränkande för individer, att dessa istället för att stärkas hamnar i depression och ångest och blir sjuka av åtgärden, många gånger. Det leder heller sällan till några jobb. Inte är det många som lämnar åtgärden för några "riktiga jobb" i varje fall, kan jag starkt misstänka.

En och annan lyckas troligtvis få ett jobb, helt utan bidrag, utanför denna horribla marknad. Då antagligen helt på eget bevåg och utan någon koppling till FAS 3 sysselsättningen, det är heller inget man vill skylta med i ett CV. Skriv Myrorna, Prio1, Jobbfabriken, Media Copy, klassmorfar, XXX-föreningen och det är helt uppenbart att det  handlar om FAS 3 sysselsättning. De allra flesta som lyckas "lämna" FAS 3 för jobb, hamnar i bidragsanställningar som handledare åt andra FAS 3:or, vågar jag påstå. Om FAS 3 försvinner försvinner även dessa anställningar som ett brev på posten.

Är det förresten någon som förstår hur man kan förkorta Jobb- och utvecklingsgarantin med ordet JOB? Det fick jag tips om idag. Om man söker på Job på Wikipedia så får man upp följande...

"Job är i judisk mytologi en gestalt som utsätts för Guds prövningar genom att Satan tillåts ta ifrån honom hans rikedom, barn och hälsa. Berättelserna om Job återfinns i en bok som bär hans namn i Gamla Testamentet i Bibeln.
Job blir med Guds tillåtelse berövad sina tillgångar, hans tio barn dödas och han själv drabbas av varbölder över hela kroppen. Detta leder till att han blir vred på Gud och anklagar Gud för att vara orättvis. Berättelsen om Job handlar om varför en rättfärdig människa måste lida livets orättvisa och hur man kan bli upprättad.^"

För övrigt så brinner det i Stockholmsförorter lite här och där, inte försvarbara handlingar. Det värsta är att det drabbar enskilda individer som får se sina bilar förstörda och uppbrunna. Det hjälper inte att förstöra, man måste använda andra metoder för att protestera mot samhällsförtryck och ökade klyftor. Våld föder våld. Men... jag hittade den här bilden på facebook, vilken säger ganska mycket med väldigt få ord, kan jag tycka.

Tänkvärt. Trevlig onsdageftermiddag på er!
Irene