Mitt brev till Fredrik Reinfeldt

Följande blogginlägg kommer från en kvinna som här valt att få vara anomym, med hänsyn till sin son och sin familj. Men hon är fullt verklig. Om du vill komma i kontakt med henne så går det bra att maila till vadFASan@hotmail.com så kan jag vidarebefordra ditt ärende till henne. Här kommer nu hennes inlägg.

 Till Fredrik Reinfeldt    

Min verklighet -  mångas verklighet i Alliansens Sverige

Nu vill jag att du lyssnar på min berättelse!

Jag är långtidsarbetslös i Fas 3, 59 år och ensamstående med tonåring. Det går ALDRIG runt. Varje månad får jag begära anstånd med minst en räkning. Ibland går jag på jakt i lägenheten för att se om det gömmer sig några kronor någonstans. Flera gånger har jag fått lämna tillbaka varor i kassan för att pengarna inte räckt. Jag får alltid tömma det sparkonto jag har, som jag skaffade för cirka 5 år sen, i ett fåfängt försök att skapa framtidshopp för mig själv. 200/månad. Som mest lyckades jag få ihop 800 kronor. Nu står det alltid på noll i slutet av varje månad. Varje år får jag restskatt! Det har jag haft ända sedan 1995, med undantag av ett år.

Min tonårings behov av kläder, klippning, mobil etc går före allt annat. Givetvis inget överflöd, han får det absolut nödvändigaste. Han har ingen stor klädgarderob och självklart blir det begränsade semesteraktiviteter. Men han ska inte behöva känna mer utanförskap än vad han redan gör! Så jag kämpar hårt för att han inte ska lida alltför mycket av att ha en arbetslös och ensamstående mamma. Ibland får jag söka pengar från Majblomman för att han ska få det han har rätt till! 

Själv har jag en mycket liten garderob. Jag är t o m tvungen att ibland bära tunnslitna och nödtorftigt lagade kläder från 80-talet. På min förra arbetsplats, där jag var i sammanlagt tre år, i både Fas 2 och Fas 3, kände jag ofta ett stort utanförskap just på grund av mina kläder, som både var av sämre standard och lite daterade i jämförelse med mina arbetskamraters! Kändes inte heller så roligt att ha samma plagg på sig gång på gång, medan ens arbetskamrater hade ett stort antal snygga och moderiktiga kläder att variera med.

I vårt hem finns ett minimum av hela lakan och handdukar. Något nytt till hemmet kan jag aldrig köpa. Går något kostsamt sönder (som exempelvis dammsugaren) får jag väl låna dammsugare av någon granne! Tills jag kan få råd att köpa en ny, billigast tänkbara! Det tog mig 6 år att betala av en tandläkarräkning. Jag har dyra mediciner som det tar mig avsevärd tid att betala av via apotekskontot. Höjningen av taket i högkostnadsskyddet är kännbart. Jag har ont i mina fötter och skulle behöva ortopediska skor, men till detta finns inga pengar. Jag bävar för om någon av oss kommer att behöva glasögon! Eller om jag får stora tandproblem igen.

Jag har velat flytta till annan ort och bostad i ca 7 år, men inte kunnat få något hyreskontrakt utan borgenär. Eftersom jag ligger något över socialbidragsnormen så kan jag inte få försörjningsstöd. Dessutom är socialbidragsnormen knappast en nivå man kan leva på i dagens samhälle, mer än högst tillfälligt. Detta är allmänt känt!

Ingen av mina få släktingar har ekonomiska möjligheter att hjälpa till. Min gamla dementa mamma är fattigpensionär! Båda mina vuxna döttrar är välutbildade.

En av dem har ett fast och välbetalt jobb och hon har hjälpt mig vid några tillfällen. Men jag har bestämt mig för att i fortsättningen INTE be henne om mer hjälp. Det är ytterst förnedrande och tär hårt på självrespekten, att be sina barn om ekonomisk hjälp!

Jag hoppas att du förstår det!

Jag och min son äter bra mat. Den ambitionen tummar jag inte på!! Det är till mat, hygienartiklar, hyra, avbetalning av ett CSN-lån och andra räkningar (merparten av räkningarna i alla fall) samt avbetalning av ett par privata lån som pengarna går. Sen är det inte mycket kvar. Ändå återstår då både mediciner, kläder, klippning, vissa nödvändiga kortare resor(buss) in till närmaste stad, läkarbesök, någon slags semester för oss…

Jul och andra storhelger får konsekvenser för flera månader efteråt. Att gå ut och äta med vänner, biobesök eller några andra nöjen är egentligen inte möjligt. Skulle jag någon gång ändå göra det, får det stora ekonomiska konsekvenser i form att uppskjutna räkningar, i värsta fall privata lån… På så sätt fortsätter de onda cirklarna. Födelsedagar betyder presenter. Familjen är självklar. Jag kommer inte heller tomhänt till vänners födelsedagskalas.

Jag har gymnasiekompetens, några få högskolepoäng, lång yrkeserfarenhet, en bra meritlista och goda referenser, lätt för att lära mig nytt, stor arbetskapacitet och ambition. Dessutom mycket socialt kompetent! Men jag får inte jobb. Jag är i ”fel” bransch - administration. Sedan i början av 90-talet har väldigt många administrativa jobb försvunnit. Konkurrensen om platserna är idag stenhård och kraven höga. Det krävs t o m högskoleexamen för en del sekreterarjobb!

Jag har även viss utbildning i och erfarenhet av journalistiskt arbete, dock ej högskolestudier. Under de 10 år som jag inte haft någon anställning, men varit aktivt sökande, har jag varit på tre (3!) anställningsintervjuer! Även om jag anser mig vara fullt arbetsduglig så har de här åren självklart slitit hårt psykiskt på mig. Jag har bland annat blivit mer stresskänslig. Inte någon fördel direkt, med de oerhört hårda, närmast omänskliga, krav som arbetslivet ställer idag. Jag fyller 60 nästa år. Loppet verkar vara kört för mig. Om inte mirakel inträffar!

Inse att det finns människor som inte kommer att få jobb, vilka ansträngningar som än görs. Vi kan ju inte tvinga arbetsgivare att anställa! Låt oss ändå få leva på en rimlig ekonomisk standard! Jag och många med mig har nu levt i ett ekonomiskt helvete ett antal år, en märkbar försämring sedan ni kom till makten. Ska vi då ovanpå detta också få leva återstoden av våra liv som fattigpensionärer??? Tycker du detta är humant?

Så lever jag i välfärdslandet Sverige år 2012. Och jag är inte ensam. Så lever ganska många människor, i ett rikt land med ekonomiskt överskott!? En total paradox! Hur kan du föra en politik som faktiskt slår ut och sönder människor? Tycker du att det är rimligt att vi offras för att kunna sänka skatterna för de som har arbete och redan en hygglig ekonomisk standard? Detta är i alla fall konsekvensen av din politik i det Sverige du leder. Fler och fler inser detta. Inte bara vi direkt drabbade.

Fler och fler börjar nu få upp ögonen för hur det är ställt i vårt land idag, hur klassklyftorna växer på område efter område. Rapporter i media duggar tätt. Hör du inte? Eller struntar du helt enkelt i det? I oss?

Fredrik Reinfeldt, du som säger att du lyssnar på folk. Nu har jag talat. Har du lyssnat? Men jag kanske inte tillhör målgruppen. För jag är ju varken sjuksköterska, lärare eller polis!! Det är alltid dem du vänder dig till och vars talan du säger dig föra. Det är bland annat deras jobbskatteavdrag som vi betalar, vi som står utanför arbetsmarknaden samt sjuka och utförsäkrade! Störst skattesänkningar har dock gått till de som tjänar allra mest.



Hur menar du att jobbskatteavdrag och låga ersättningsnivåer skapar fler jobb och arbetsgivare som vill anställa?

Vad tänker du göra för oss som inte kommer att få jobb??

Har vi överhuvudtaget någon som helst rätt att få leva ett hyggligt gott liv?

Även vi har ett enda liv!

Jag kräver svar på mina frågor!

Om du nu verkligen har ”lyssnat” på mig och min berättelse så förstår du nog att du inte återigen kan upprepa ditt mantra om arbetslinjen.   

Har som sagt här valt att vara...

Anonym